Cue up and hit play

Iiiiiiih! <3

Helgen tillbringade jag i Stockholm med pengar som inte fanns. DJ-utrustningen lånar jag ut för att få pengar.  Väntar även på pengar från Aisen. Vill inget hellre än att vara med Johanna.

Det tär mer och mer på mig när det känns som att hon lyckas ta mer och mer avstånd ifrån mig. Precis som hon säger, så vänder sig magen ut och in varje gång man läser en söt kommentar från henne som hon skrivit till någon annan. Varje gång jag går och lägger mig tänker jag på hur saker hade kunnat vara. Jag har fått ännu fler köttbullar i ryggen som jag hoppas Micke kan ta hand om.

Jag har ännu inte fått mina träningspoi, så jag har inte ett skit att göra förutom att fundera. – Och fundera har jag gjort i över ett halvår nu. Syster tror att jag är jättedeprimerad och vill skicka mig till psykolog. Morsan tror bara att jag är trött och farsan spekulerar som vanligt inte i något.

Min arbetskamrat i butiken i fyra veckor till har självutnämnd ADHD och snackar inte om något annat än att frakta en pooljävel på 600kg till Sverige från Polen.

Tack klagomur! Det var skönt att få ur sig, nya tag. Peppa peppa.

Två dagar kvar på jobbet tills far går på semester och jag får arbeta med Andreas. Hoppas de fyra veckorna går fort. I efterhand gick dock de tre veckorna jag jobbat nu väldigt fort, så jag antar att det omöjligt kan bli så farligt.

Sitter och hoppas att allt ska gå bra för Johanna och Malou ifall de ska sova i lägenheten inne i centrum i natt. Tror i och för sig att hon klarar det enkelt, dock så kanske ensamheten och tystnaden spökar lite. Hon säger att hon längtar efter att vara ensam – Något jag inte tror på. Den fröken gillar att ha folk omkring sig och känna samhörighet. Speciellt eftersom att munnen ofta kan gå i ett.

Hoppas att jag kan klämma de sista 600:- ur Aisen, då jag verkligen behöver köpa strumpor. *s* Har lyckats städa rummet idag. Ser nu att det kanske är dags att sätta upp hyllor på väggarna, som det var tänkt. Har faktiskt inte gjort ett skit med rummet. I-L-L-A.

Har börjat titta på hur mycket pengar det skulle kosta mig med körkort. Hoppas på att köra så pass mycket privat att jag inte behöver mer än fem lektioner, samt risk1 och risk2-kurserna för att ro hem det. 50% chans att jag hittat en FRÄSCH bil.

Är sjukt trött! Sova! Godnatt! <3

Skruvad helg, indeed.

Tåget mot Stockholm ställdes av i Vagnhärad och jag såg folk springa av tåget. Tog av mig lurarna och frågade en kille som var kvar i vagnen vad fan som hänt. ”Jag vet inte… Tågen stannar i alla fall här!” – Sa han.

Tydligen hade de varit tvungna att ställa av tåget i Vagnhärad på grund utav solvågor. Över 100 passagerare sprang av tåget för att knöka sig in i den enda ersättningsbussen som fanns på plats. Folk till Arlanda fick företräde, och jag gick mot en länstrafikbuss mot Södertälje istället.

Stod utanför och pratade med några människor som undrade hur lång tid det skulle ta, samt även en tjej (som jag trodde var) i min ålder. Gick på bussen, satte mig bredvid henne som jag pratade lite kort med och vi fortsatte prata. Solbränd, mörka ögon, långt, brun-svart hår över axlarna. Smal, relativt lång, bodde i Stockholm. Det fick jag ur henne under de 2-3(?) timmarna vi pratade. Vi lyckades nämligen missa pendeltåget med någon minut i Södertälje så vi fick stå där utanför och vänta. – Tror inte det gjorde oss så mycket.

Väl på pendeln utbytte vi nummer. – Tyckte hon var riktigt trevlig och det vore nästan synd att inte ha fortsatt kontakt. Dock så har hon åkt iväg till Rhodos idag så lär inte höra något från henne på ett tag.

I övrigt så har Sabina gjort slut med Henri och bor nu hos Micke. Umgicks med de två under helgen och har haft kul. Micke spöade mig skithårt i bordtennis på Wii, dock så blev det desto jämnare i svärdsfight! *le*

Lördagsnatten spenderades ute i Segersäng. – Summer Ritual 2010 var magiskt. Påminde jättemycket om förra årets Summer Ritual, möjligen lite bättre dekorerad och schysstare musik på detta års upplaga. Allt som saknades var Johanna. Minns hur vi stod längst fram förra året på Summer Ritual och larvade oss igenom att dansa allt från Leroy till… ja, något man kanske inte kan kalla dans!

Har även hjälpt Adde att köpa en DJ-mixer. På väg tillbaka så träffade vi en kille som påstod sig vara en av killarna ur Antiloop, satt och pratade med honom ett bra tag. :’D

Söndagen har jag mest spenderat igenom att sova. Fy helvete vad seg jag är. Summer Ritual var säkerligen den bästa festen på mycket länge och jag har nog aldrig dansat så hårt.

Saknar Johanna och lillcharmtrollet. ):

Ska nog ta och sova nu. Jobb imorgon.

Fingertoppar som snuddar varandra i jakt på den eviga kärleken, tumlandes ner för en spiral av fundersamhet och förhoppningar. En spiral av virrvarr, mjuk som sammet utan återvändo till verkligheten. En längtan efter värmen och tryggheten. En trygghet vars omfamning tillintetgör allt mörker och tillgodoser törsten av tillhörighet. Den enda sanna tillhörigheten, vars betydelse återspeglar kärleken. En tillhörighet som ter sig vara kopplad till den inre värmen och dess helande kraft. En tillhörighet som frånkopplar den resterande omvärldens betydelse.

Bemötandet av djupa, mörka ögon fyller magen med bevingat hopp och bedövar viljan att tänka rationellt. Samhörigheten knackar på dörren, trots det förflutnas tunga besked. Samhörigheten som aldrig fick en chans att blomma ut i vardagens tristess vill nu göra sig påmind och jag välkomnar den. Jag välkomnar den precis som de känslor som gnagt mitt förflutna, ett förflutet jag aldrig kommer släppa. Även du är mitt förflutna, men kanske även nutid och framtid.

En framtid vars töcken ger sken av förändring. En, om inte flera viljor som sluter samman och väver sin egna historia. En historia med både dig och mig, dansandes under fullmånen den sena sommarkvällen och återspeglar vad verkligheten en gång var.

När en medmänniska, en vän, rent utav en stöttepelare begår ett misstag och trampar i klaveret är vi snabba på att fördöma. Vi vänder människan ryggen och anser att hon är ett patrask. Ett patrask vars vänskap inte längre betyder något. Vi avfärdar förklaringar och de psykologiska fakta vi har i hand och intalar oss själva och andra att människan bara är elak. Vi vrider tillbaka klockan miljontals varv för att gå tillbaka till medeltiden där allt var svart och vitt. Ond eller gott. Helhetsperspektiv och psykologisk förståelse, vad är det?

När människan sedan får tillbaka med samma mynt så är alla vänner så välmenande och förstående. ”Herregud, jag finns här för dig!” Hyckleriet går nästan att ta på. Forma som en boll och kasta det till grannen. Att en människa har utsatts för psykisk misshandel i ett förhållande i över sex månader i det tysta är inte kul att skvallra om, varpå vi väljer att ignorera det. En misshandel som gick ut på att utsätta sin partner för olika villkor, hejdlöst dricka sprit och på så sätt vara opålitlig då alkoholen försummar den sista droppen förstånd, umgås med andra tjejer under mystiska förhållanden, inte kunna meddela vart man befinner sig samt komma hem sent på morgonen utan någon förklaring till varför, samtidigt som vederbörande stöttepelare som en gång klampat i klaveret hakas fast till köket med ett koppel.

Att hennes pojkvän nu försökt inleda ett typ av sexuellt förhållande bakom hennes rygg gör så att hennes telefon går varm. ”Jag finns där för dig!”

Nej, det har ni inte gjort. En vän finns inte där då problemen tycks ”peaka”, utan en vän finns även där när problemen ligger på en jämn nivå längs med botten. Men det fattar inte folk.

Hoppas att du får upprättelse, respekt, ömhet, förståelse och kärlek, Sabina, för det här är fan äckligt.

Blir inget Göteborg på lördag. När en arrangör tror att man är en jävla välgörenhetsorganisation så går det fan för långt. Att sedan inte höra av sig på flera veckor och sedan göra det, för att tjafsa om en bagatell och neka överenskommelsen om ekonomiskt stöd ett par dagar innan festen känns som en kula i huvudet. Mos överallt, hjärnsubstans och grötröta. Nej tack!

Helgen var ovärd. Hade hellre stannat kvar i Falun, fast det vet jag att det hade inte gått. Lyckades få hjälp av SJ att sova över en natt i Falun. Fick mer tid med underbaraste finaste dotter och Johanna fick några fler chanser att kalla mig cp. Önskar vi kunde falla tillbaka i gamla spår på något vis. Känns dock som att vi nästan gör det ibland.

Tror inte att det enbart är hon själv som är förvirrad. Mina känslor flyger kors och tvärs. Kan ena stunden sitta och titta på henne och tvinga mig själv att inte impulshoppa till henne och hålla om henne, och sedan en stund senare känna mig mer neutral. Observera att jag säger ”mer” neutral. Hur pass neutral jag förhåller mig vet jag inte. Inte speciellt, skulle jag tro.

Kom hem till Adde i torsdagskväll. Som vanligt satt vi på hans balkong och reflekterade över våra liv. Är obeskrivligt glad över att ha tillbaka Adde som en nära vän. Vi skämtar och skrattar som förr i världen och är samtidigt väldigt seriösa och läcker ut våra emotionella känslor och får större perspektiv på dessa. I fredags försökte gaffelns pappa supa ner mig. ”En stänkare” var inte bara lite whiskey, utan åtminstone två-tre stycken stänkare. Svep senare och vingel till pendeltåget så mötte jag Adde som hade slutat jobba vid 10-tiden. Tillbaka till balkongen och vattenpipan!

Lördagen blev roadtrip till Nyköping, hämta nya kläder som inte luktade bebisspya (<3) och tillbaka till Stockholm för att åka hem till Annelie. Vad som hände på den festen utelämnar jag från bloggen. Aisen var där, han bad om ursäkt och jag antar att vi är tillbaka till det gamla vanliga. :s

Söndagsnatten bestod av att sova på Gaffelns soffa i hans vardagsrum, som var det kallaste rummet i hans hus. Adde låg seriöst halvnaken hemma hos någon han aldrig varit hos förut, bara fläkte ut sig i någons vardagsrum. I couldn’t help but giggle.

Söndagen bestod av att träffa Micke och Sabina. Sabina som nyss fått reda på massor om Henri behövde antagligen få prata ut, så då satt vi vid Observatorielunden och rökte mer vattenpipa. Micke bjöd även på buffé (oh crap, nu är jag skyldig honom mat igen! ) och fy helvete vad vårrullar är gott. ):

Dock så finns det inga vårrullar som slår dom som jag och Johanna hittade på Pong sommaren 2009. Damn. Ska fanemig gå dit någon dag, köpa buffé och enbart äta dessa vårrullar.

Ytterligare en seg dag på jobbet. Hade ungefär 30 ordrar att slå in. Varje order tar ungefär 30 sekunder och är en per kund. Det speglar lite hur aktiv butiken är. En kvart minuters jobb, ungefär. Resten ska bara slås ihjäl. Hoppas innerligt på att Johanna ber mig komma upp typ redan imorgon, på torsdag eller fredag så jag bland annat slipper sitta i butiken. I övrigt är jag väldigt ivrig över att få träffa dom igen. – Det skulle vara hur underbart som helst.

Min plastmormor var här idag och spred ”mindre behagliga nyheter”, som hon uttryckte det igår. Släktdrama deluxe på mammas sida av släkten. Alkohol, knivar, blod, badringer, ja, allt! Allt jag ser är psykisk ohälsa. Morsan är manodepressiv, plastmormor saknar minsta tillstymmelse till självkänsla och gör allt överdramatiskt för att stå i centrum. Min riktiga mormor hälsar på en gång om året och sen får det vara bra. Morfar, som var den enda vettiga människan förutom min morbror gick bort i våras. Det är en stor jävla soppa.

En klibbig ärtsoppa jag inte egentligen vill ha någon del av. Varför kunde jag bara inte bo i Falun långt bort från allt jävla skit jag inte orkar beblanda mig i?

Min lypsyl är nästan slut också. ): Det om något är ett problem.

Jag är dålig på att blogga. Journalistikintresset svalnar likt den nygräddade kladdkakan och blir till slut en degig, fyllig klump. Bra ifall man gör kladdkaka, illa när vi diskuterar kreativitet.

Föregående natt var klibbig, trots den svala luften som cirkulerade i min källarvåning på slottet. Det var inte bara luften som cirkulerade omkring, utan även tankarna och kroppen i hopp om att hitta en bekväm ställning. Hade tidigare på kvällen erkänt för Johanna att jag fortfarande hade känslor för henne. Känslor som aldrig försvann. Mitt i all pinsamhet så tyckte jag att jag skulle sova och avbröt något Johanna ville säga. Må jag inte överdriva om jag påstår att jag låg och tänkte på vad det kunde ha varit i flera minuter.

Minuter som långsamt blev timmar. Lyckades till slut somna runt tre – halv fyra. Vaknade abrupt av far strax innan 6 för att han ville säga att han tog ut hunden. Dags att ta sig upp för att gå till jobbet. Jobbet som elgrossist hos Elektroskandia är ett välbekant jobb för egen del, dock smög ångesten på men försvann lika snabbt. Värsta med jobbet är att möta gamla klasskamrater som frågar hur det har blivit med min dotter.

”Ja, jag kan inte träffa henne för att jag saknar ekonomi och bor långt ifrån henne! Jag är fortfarande tokkär i hennes mamma och hjärtat tar extraskutt varje gång hon säger något ömt eller ger mig en lång blick med sina bruna ögon som skriker ”Du är en idiot, rent utav ett cp, men jag gillar dig ändå!”"

Folk ser det som ett misslyckande. Trummar på självkänslan och försäkrar mig själv om att trots att jag mist det livet jag önskade ha, delat med ”mina två tjejer”, så är jag fortfarande en lycklig människa och är vansinnigt glad över Malou. Det är verkligen en känsla som inte går att förstå förrän det lilla pyret verkligen ligger där i famnen på en.

Känns som att folk har börjat ta för givet att Johanna och Malou, Falun och dess innebörd är ett känsligt ämne. Det tassas omkring mycket på tå och folk förutsätter att jag ska må dåligt över hela situationen. Kille på forumet frågade hur det var med både mig och Johanna och hela vår situation häromdagen, sådär lagom försynt att man nästan fick dra ur det.

Jag sa som det var. Att Johanna förmodligen är den lyckligaste människan i långa landet falukorv som får pussa och krama på en underbar bebis varje dag, kunna beblanda sig med människor hon tycker om och känner sig trygg med, inte behöva känna några ekonomiska svårigheter, alls!

Det leder ofta till att man tar min situation för givet, jag är arbetslös utan inkomst, har inte möjlighet att träffa min dotter så mycket jag önskar och mitt sociala liv är uppochnervänt. Speciellt det känslomässiga. Alltså är jag raka motsatsen och måste därefter vara ledsen, deprimerad och bitter.

Det är fel, det är oerhört fel. Jag är inte den människan som uttrycker mina känslor i första taget, dock så är jag överväldigande lycklig över att faktiskt ha en dotter. När Johanna först blev gravid trodde jag inte det skulle kännas just såhär, och ändå har jag knappt haft möjlighet att träffa henne. Även jag är lycklig och längtar oerhört till de små korta stunderna jag får chansen att träffa min dotter och hennes mamma. I många människors ögon har jag misslyckats fullständigt, men lyckan är fortfarande inget som någon kan ta ifrån mig, och jag har lärt mig att prioritera det som är viktigast.

Jag saknar er och hoppas vi ses snart igen!

Tänkte ta och försöka sova. Ska upp tidigt för att ta tåget till Falun imorgon. Ser fram emot det. Känns skönt att åka upp så snart igen och hoppas på att det blir så ofta min ekonomi tillåter mig. Hoppas på någorlunda väder imorgon.
Ska bli kul att få träffa Johanna och Malou igen. Tar med presenter till båda två! n_n’

Har träffat Johanna för första gången på flera månader. Träffat dottern för första gången också.

Jag var så oerhört osäker när jag skulle dit. Jag var rädd för att det skulle kännas som fiendeteretorium och att det skulle vara stelt och jättejobbigt. Tvärtom, faktiskt! Efter att ha stoppat undan mina föräldrar i någon låda (och för övrigt gått vilse) så kom jag fram. Var jätteosäker på ifall jag var vid rätt hus då de bytt bil och jag står och håller i grinden halvöppen och så kommer Johanna och bebis ut.

Vi hade faktiskt jättetrevligt. Vi pratade, umgicks, matade Malou och skämtade, precis som förr. Eller ja, då fanns inte Malou, så ifall vi matade Malou vid den tiden så var vi… vänta, nu blev det rörigt!…

Lilla Malou har blivit rätt stor, och en riktig snorkfröken likaså. Hon snorkar nämligen då hon vill ha mat, eller, ja, speciellt bröstmjölk. Känslan av att få hålla henne var överväldigande, och att sedan faktiskt lyckas trösta henne när de andra var i rummet intill när hon såg ut att vara påväg att storskrika kändes ofattbart. Det lilla livet, som jag och Johanna har lyckats sätta till världen, är så.. Jag vet inte, snälla, kasta lexikon på mig, jag finner inte ord.

En annan sak jag lade märke till när jag var där, var Johanna. (Givetvis, duh!) Jag tyckte mig känna igen henne. Hennes ögon gnistrar typ till när hon har något djävulskap eller är finurlig, vilket är något jag ser direkt, och känner någon slags trygghet i. Djävulskap, trygghet? Absolut, varför inte? Det var länge sedan vi skrattade så tillsammans, och jag tror jag kom på mig själv med att aldrig riktigt kommit över att vår relation tog slut, trots all förnekelse. Jag stortrivdes faktiskt i Sågmyra idag. Allt som fattades var väl en stor filt och en glass vid sjön och sitta och prata gamla minnen. Ja, kanske även framtid.

Tack för idag, betydde så oerhört för mig!

Grattis på födelsedagen, mamman!

Gammal bild av fröken vi lärde känna. (Femti spänn på att hon klagar på utväxten när hon ser bilden! 8D)

Jag rustar upp inför utgången. Spänner åt min blöja riktigt hårt, ser till så att gummistövlarna är skinande rena och kollar mig i spegeln så att min nya, knypplade solhätta jag fått av farmor ser tillräckligt bra ut på mig. Jag vill ju inte att den skär sig mot mina ögon. Jag tar ett stadigt grepp om den sandnötta plastspaden i någon limegrön färg och sluter min hand runt dörrhandtaget, jag tar ett djupt andetag och trycker ner det i vanlig ordning.

Jag ska inte på maskerad. Jag ska ut i vårt civiliserade samhälle. I vårt kära rättvisesamhälle där vi kräver rättigheter, men lägger inte ner den minsta tanken på skyldigheter. Ett samhälle där vi fort dömer, fördömer och förkastar. En plats där förlåtelse och medkänsla sedan länge förlorat sin innebörd.

Vi fäktas med våra spadar på väg till våra destinationer. Skvätter sand på våra vänner, och lämnar lådan så fort den blir lite lerig. När lådan är som lerigast så är vi enbart ett fåtal som är kvar och leker. De som tidigare varit närmast, sitter nu inomhus och följer hela dramat ifrån det varma, behagliga vardagsrummet, tryggt bortom all sorg, förtvivlan, smärta och lidande.

Vi kan omöjligt mäta lidande, även om människor i vårt rättvisesamhälle tycks tro motsatsen. Det måste ligga kvar någon typ av gen sedan sandlådan där vi prompt hävdar att ”Micke slog mig först!” när vi suttit och bankat hans hjärnceller till ett obefintligt stadium med den limegröna spaden. Konservatism och gamla, förlegade moralvärderingar ligger kvar, medan vi själva envist proklamerar att vi lever i ett utvecklat, rättvist och liberalt samhälle.

Omgivningen tynger mig, människors rädsla för att ha fel, för att verka sårbara eller på något vis inte lyckas med något speglar mitt sargade medvetande. Att sedan leva i total förnekelse i en oas av smärta ger ett stort avtryck i vårt så kallade utvecklade samhälle.

Langa en extra spade, det lär behövas.

http://saiko.bloggplatsen.se/2010/03/23/2724258-mm-bajs-lt-3/

Alla minns vi mystiken på vår första ravefest. Dunket, atmosfären, lasrarna, människorna. Allting var magiskt, förbluffande kärleksfullt och vackert.

Ett par år senare är det dock nästan så att jag tvingar iväg mig själv för att gå. Jag är utled på att se samma människor dricka tillräckligt med alkohol för att knappt komma ihåg festen dagen efter och se dom skriva ”FAN VAD BEST FÄÄÄÄST” på evenemangsdiskussionen på badboll. Att ständigt få höra tråkiga, mediokra DJ-set som spelas av samma, tråkiga DJs som inte vågar tänja på gränserna.

Sedan har vi dom som springer omkring efter DJs och arrangörer och stolt berättar att denne människa minsann känner åtminstone tre DJs. Vilket sedan leder till ignoranta DJs som inte tycks ha hjärtat på rätt ställe, utan snarare beter sig som självaste Lady Gaga ute på eftermiddagsshopping.

Jag har insett att Stockholms ravekultur inte är något för mig. Jag har fullständigt tröttnat på människor som försöker vara något extra. Människor som glömt bort att andra personer kan vara otroligt trevliga, trots att de inte har 10 DJs på sin kontaktlista på MSN.

Dom vi har kvar i ravekulturen är de människorna som super bort varje fest. Jag finner inget längre att hämta i ravekulturen, jag är glad och tacksam över det som varit, men nu känner jag mig nästan för gammal för det här. Ja, någon gång så växer man väl upp och inser vad som är viktigt, även om man har lurar runt axlarna och en knippe människor som gör allt för att synas tillsammans med en.

Förhoppningsvis.

Prinsessan

Underbar, eller hur? Visst är det min näsa? 8D

I korthet:
Jag har blivit pappa. *stolt*
Jag har blivit arbetslös från och med den 29e mars
Jag blöder näsblod pga stress.
Jag ska INTE köpa DJ-utrustning.
Jag är inte på BB pga ett förbannad besöksförbud för alla utom en närstående, och den människan blev inte.
Jag vill till BB snarast.

Jag är jättespänd över förlossningen. Jag hoppas verkligen att allt går bra och att Johanna slipper ligga och ha ont i överdrivet många timmar. Hoppas att det går smärtfritt, för hennes del.

Nu tänkte jag försöka sova. Känt mig totalt i en annan värld hela dagen, så det kan gå åt helvete, det med!
Hej hopp! Leversn…or!

Helt sjukt. Ända sedan Johanna messade mig i morse har mina tankar varit någon helt annanstans. Jag har förlagt åtminstone 3 verktyg, lyckats koppla fel på larmet med mindre lyckad utgång. *höhö*

Läser Johannas blogg lite och känner mig smått illamående över hur han orkar ta sig igenom en graviditet. Något jag förmodligen aldrig hade pallat med! Starkt gjort och snart är det över med det bästa resultatet man kan få. En dotter!~ 8D

Jaa.. Morgondagen ska jag ägna åt att leta verktyg i alla fall och planera in en resa till Falun.

PS.

Sabina lyckades hålla mig vaken två timmar till igår. Inte schysst! 8D