Att hitta rätt pusselbit är svårt. Den får inte vara kantig och inte heller för rund. Den ska helst ha samma färg som pusselbiten bredvid den. I mitt fall är det svårt. Jag är en väldigt rund pusselbit. Jag ogillar att tänka fyrkantigt. Jag passar inte ihop med många bitar just av den orsaken, och som om det inte vore nog så ser det ut som att någon har skitit psykedeliska färger över mig. Ja, nästan sprutlackerat.

Den 6e december hände något mycket märkligt och insiktsfullt som kom att förändra mitt liv. Jag fick ta del utav en psykologisk insikt som var fullständigt överväldigande. Kvällen slutade med två män som stod i tårar och sa att de älskade varandra. Med den nyfunna rikedomen kände jag en ny kraft, en ny makt, en ny form av behärskning av psyket.

Vi hade lärt varandra en obeskrivlig lärdom om dominansbeteende och egoism. Vi kallar honom för tåget, mig för spindeln. Han är ett tåg som rusar på i full fart och ska få folk att hoppa på hans parti. Jag är en spindel som nästlar och förvränger folk in i mina tankebanor för att dom ska ta mitt parti.

Han gillar den blonda, långa tjejen. – Hon representerar något vackert han vill ha. Han tar henne. Jag gillar den lite hemlighetsfulla, fnissiga och spontana tjejen. – Hon representerar mig själv. Jag tar henne.

Under denna kväll lärde jag mig något fantastiskt. Jag är en egoistisk och självcentrerad skitstövel, som anser att jag är mycket bättre än andra. Jag är pretentiös och jag står över andra människor – Och fy fan vad awesome jag är. Eftersom att jag är så awesome får inte vem som helst ta del utav det. Nej, min pusselbit ska ha samma färger som mig. Hon ska ha åtta ben, precis som jag. – Hon ska vara en spindel.

För visst dras vi omedvetet till dom som är lika oss själva? Magkänslan bara sprutade ut en fjärilskänsla i magen när jag började inse att pusselbiten faktiskt fanns i min omgivning och hette Sara. Vi delar mycket, är båda lite kantstötta och har varit med om mycket. Vi har i stort sett samma värdevärderingar, samma fobier och vi har inte umgåtts speciellt länge och trots det säger vi samma ord samtidigt. Jag kan inte sätta fingret på min magkänsla, men hon är min pusselbit.

Tillsammans skapar vi en helhet. En helhet som inte bara fyller mig, utan även allt runt omkring mig.

Sara, jag älskar dig.

Kan det vara som så att jag för första gången på länge infinner mig i en situation där jag faktiskt njuter? Jag känner inget direkt behov av något. Jag känner mig till freds med mig själv och vad jag är. Jag känner mig ännu mindre materialistisk och överväger nästan att övergå till en mmao-diet för att rena kroppen samt att börja utsätta den för fysiska påfrestningar enbart för att få känna att jag stimuleras av en obeskrivlig renhet.

Kan det vara så att mina okonventionella psykoterapeutiska metoder har gett mig ett perspektiv, ett perspektiv vars existens har gett mig en annorlunda syn på livet. *Andetag* Jo, det smakar annorlunda. Det smakar uppskattning.

Meditation, vill jag påstå. Ögonen vänds inåt och jag stirrar rätt in i mitt medvetande och analyserar mig själv. Perspektivet och förståelsen för mig själv och andra vidgas. Jag kan uppskatta andra människors glädje samtidigt som jag kan skratta åt andras patetiska försök att hävda sig.

Jag å andra sidan behöver inte hävda mig. Jag vet vem jag är. Jag uppskattar mig själv, jag älskar mig själv. – Det räcker. Jag ska aldrig besudla min kropp med lösningsmedel, nikotin eller koffein.

För jag är ren, jag är upplyst, jag är absolut.

Buga, förhelvete.

Existentiell verklighet. Önsketänkande, bortom en virtuell plats av rymdens oändliga tomrum som sänker en avspegling till den ultimata frågan. ”Varför lever vi?”

Likt fingertoppar som snuddar vid varandra faller en existentiell verklighet sönder och samman och bildar skärvor vars brister avgjuter djupa ärr i våra psyken. Tämligen tillräckligt ointelligent för att aldrig finna svaret. Ett svar vars existens går att förneka, förtvivla och förvrida. Vi är om intet ociviliserade varelser, pretentiösa ociviliserade varelser vars rättfärdighet överstiger den avgrundsdjupa moralfrågan som leder djupt in ett hejdlöst, sentimentalt nystan av idioti.

Huruvida vår egoism kan driva en ocean av känslor som tynar bort på grannens vardagsrumfönster är ännu oklart. Det som slår mig är dock vår egoistiska drivkraft efter materialism. Uppskattade jag just ett enda av de tio andetag jag just tog? Tanken slår till med förödande kraft och tid och rum stillar sig och kryper inpå mig likt en omättlig hunger. – Det gjorde jag inte.

Vi äro blott grottmänniskor med maskiner och elektricitet, förklädda i kostymer och en abrupt sensmoral vars påtaglighet påminner om en tung dimma en tisdagsmorgon.

Dom kallar mig iller, Alex var dock namnet. Jag är en grottmänniska, precis som du. Jag å andra sidan är villig att uppskatta det jag har fått möjligheten att uppleva. Och frågan är; Är du?

Epilog

Tankarna speglade inte verkligheten. Kroppen låg paralyserad framför mig och vindens brus formade en spöklik känsla, såsom att se ner på sin egna stenfrusna kropp inte vore nog. Jag kände huden knottra sig och känna den kalla avgrunden skena ner för ryggraden. Jag hörde hur Johan ropade på mig, men jag förmådde mig inte att tänka klart. Med fullständigt förvridna tankar gjorde jag en sista kraftansträngning att öppna ögonen och beskåda odjuret i vitögat.

Ögonen slog upp likt helvetets portar. Jag var tillbaka vid kroppsligt medvetande och kände hur pulsen skenade iväg i rask takt samtidigt som Johans skärrade ögon inte kunde slita mig med blicken.

Det var en stjärnklar sensommarnatt. De tre dagarnas föregående regn hade gett oss en påminnelse om höstens annalkande kyla och mörker. De blonda barnen med barskrapade knän och omplåstrade ögonbryn sprang inte längre omkring ute vid sandlådorna. Deras påtagliga skrik efter mammans obegränsade kärlek och tröst som med enbart en kyss kunde läka brutna ben och blodfyllda skrapsår var fullständigt borta och hade ersatts av en ihålig, kuslig vind. Gräset var fortfarande fuktigt, för att inte nämna kallt. Jag reste på mig och tittade på Johan som satt och skakade i någon typ av sittande fosterställning. Han tittade tillbaka och jag möttes av de gigantiska pupillerna och såg min egna spegelbild i de svarta ögonen som tittade förvrängt på mig.

Jag lät ögonlocken slutas igen och kände återigen den varma pulserande välbefintligheten rusa igenom kroppen enda ut i fingerspetsarna. Jag skakade men kunde inte slita fokuseringen ifrån alla de färgglada fraktaler som dansade framför mina slutna ögon. Jag höll om mig själv men blev väckt ur min magiska dvala av Johan som såg ut som ett vrak.

”Vi borde aldrig ha gjort det här, Alex! Jag trodde du skulle dö!” kom ett eländigt snyftande ifrån Johan. ”Jag trodde fan du var på väg till andra sidan!” fortsatte han. Jag blängde tillbaka på honom. Det sista jag ville just nu var att behöva dras med nojiga människor som inte kunde hantera hallucinogena drogers kraftiga och omväxlande rus. Jag reste mig upp och fnyste åt honom. ”Det är ingen fara med mig, man kan inte dö av de här drogerna, det vet du!”

Han tittade upp mot mig med ett tveksamt flin som om att han försökte övertala sig själv att allting var bra. Jag förstod att han bara var en knuff ifrån en snedtripp som hade potentialen att förstöra hans psykiska medvetande i flera år framöver.

Vi hade blivit erbjudna lapparna tidigare under dagen. Att lysergsyredietylamid, eller snarare LSD som det kallas i folkmun, skulle vara en stark hallucinogen som sägs vara mer eller mindre omöjlig att kontrollera visste vi om. Efter att ha förberett oss på ruset i månader med diverse hallucinogena preparat trodde vi att vi var kapabla till att ta oss ann den stora utmaningen.

Vi hade visst fel.

Kapitel 1

Tisdagsmorgon. Lakanet hade glidit runt och format sig till en skrynklig knut under min kropp. Musklerna kändes fullkomligt strama och stela medan jag försökte rätta till lakanet. Klockan var bara halv sju, jag kunde ligga kvar i åtminstone en halvtimme till innan jag var tvungen att ta mig upp till vardagens trivialiteter. Jag kunde nästan känna lukten av mammas morgonkaffe. Sådär lagom jolmigt och utspätt med en skvätt mjölk. Två sockerbitar. Alltid drucket från samma kantstötta kopp med ett öra vars fortsatta existens var varje morgons mysterium. Jag vände på mig samtidigt som brödrosten hoppade till och med en suck kravlade jag mig ur sängen. Jag klampade med mina bara fötter mot garderoben och min spegelbild blev allt större. Jag såg inte mycket ut för världen. Jag var knappa en och åttio och vägde bara 60kg. Rakt, kastanjebrunt hår vars lugg kanske behövde en rejäl avhyvling. Det var i alla fall så pappa beskrev det.

Jag snodde åt mig handduken och ett par rosa kalsonger och sprang uppför trappan. Hoppandes över vartannat trappsteg nådde jag dörren till mittenvåningen och slet upp handtaget med en rejäl smäll och jag inväntade sucken från mamma som skulle komma som en påföljd av mitt ovarsamma illdåd. Utan för mycket tankar på det rundade jag hörnet mot trappa nummer två och besteg den med snabba steg och kastade mig in i duschen.

Vattnet sköljde ner över mig. Likt en soluppgång känns en dusch på morgonen som en nystart. Renande, uppfriskande och en öppning till oändligt många möjligheter. Jag vred på kranen och kände hur temperaturen på vattnet blev allt kallare. Jag stod stilla och njöt av de kalla strålarna som rann nerför min kropp. Jag avslutade alltid mina duschar med en kalldusch. På så vis slapp jag frysa när jag klev ur duschen, kroppen var redan småkall och fräsch. Jag torkade vattnet från ögonen och steg ut ur duschen och tog handduken och lade den över huvudet och gnuggade håret i ett desperat försök att få det torrt.

Jag drog handduken slarvigt ner för resten av kroppen och virade den ett varv runt midjan och försökte ta på mig kalsongerna som nästan klibbades fast på min blöta kropp. Jag skakade våldsamt på huvudet som i ett försök att få bort de sista överflödiga vattendropparna från håret och satte fart nerför trapporna.

Jag klädde på mig, mörkblåa jeans och en vit, mönstrad t-shirt tillsammans med noggrant utvalda udda strumpor. Jag gick mot trappen och passerade spegeln i källarhallen och kastade en snabb blick på min spegelbild och fortsatte mot trappen. Trappen knakade alltid när man gick i den, småsprang man upp så lät den inte ens hälften så mycket. Halvvägs upp hörde jag hunden flytta på sig som hade lagt sig framför dörren i vanlig ordning i jakt efter en viloplats.

Tankarna speglade inte verkligheten. Kroppen låg paralyserad framför mig och vindens brus formade en spöklik känsla, såsom att se ner på sin egna stenfrusna kropp inte vore nog. Jag kände huden knottra sig och känna den kalla avgrunden skena ner för ryggraden. Jag hörde hur Johan ropade på mig, men jag förmådde mig inte att tänka klart. Med fullständigt förvridna tankar gjorde jag en sista kraftansträngning att öppna ögonen och beskåda odjuret i vitögat.

Ögonen slog upp likt helvetets portar. Jag var tillbaka vid kroppsligt medvetande och kände hur pulsen skenade iväg i rask takt samtidigt som Johans skärrade ögon inte kunde slita mig med blicken.

Det var en stjärnklar sensommarnatt. De tre dagarnas föregående regn hade gett oss en påminnelse om höstens annalkande kyla och mörker. De blonda barnen med barskrapade knän och omplåstrade ögonbryn sprang inte längre omkring ute vid sandlådorna. Deras påtagliga skrik efter mammans obegränsade kärlek och tröst som med enbart en kyss kunde läka brutna ben och blodfyllda skrapsår var fullständigt borta och hade ersatts av en ihålig, kuslig vind. Gräset var fortfarande fuktigt, för att inte nämna kallt. Jag reste på mig och tittade på Johan som satt och skakade i någon typ av sittande fosterställning. Han tittade tillbaka och jag möttes av de gigantiska pupillerna och såg min egna spegelbild i de svarta ögonen som tittade förvrängt på mig.

Jag lät ögonlocken slutas igen och kände återigen den varma pulserande välbefintligheten rusa igenom kroppen enda ut i fingerspetsarna. Jag skakade men kunde inte slita fokuseringen ifrån alla de färgglada fraktaler som dansade framför mina slutna ögon. Jag höll om mig själv men blev väckt ur min magiska dvala av Johan som såg ut som ett vrak.

”Vi borde aldrig ha gjort det här, Elias! Jag trodde du skulle dö!” kom ett eländigt snyftande ifrån Johan. ”Jag trodde fan du var på väg till andra sidan!” fortsatte han. Jag blängde tillbaka på honom. Det sista jag ville just nu var att behöva dras med nojiga människor som inte kunde hantera hallucinogena drogers kraftiga och omväxlande rus. Jag reste mig upp och fnyste åt honom. ”Det är ingen fara med mig, man kan inte dö av de här drogerna, det vet du!”

Han tittade upp mot mig med ett tveksamt flin som om att han försökte övertala sig själv att allting var bra. Jag förstod att han bara var en knuff ifrån en snedtripp som hade potentialen att förstöra hans psykiska medvetande i flera år framöver.

Vi hade blivit erbjudna lapparna tidigare under dagen. Att lysergsyredietylamid, eller snarare LSD som det kallas i folkmun, skulle vara en stark hallucinogen som sägs vara mer eller mindre omöjlig att kontrollera visste vi om. Efter att ha förberett oss på ruset i månader med diverse hallucinogena preparat trodde vi att vi var kapabla till att ta oss ann den stora utmaningen.

Vi hade visst fel.

Tomheten är påtaglig. Jag har sedan länge velat lägga tillit i en människas händer och blotta den hemska människan jag egentligen är. Ska ärligheten fram har jag problem att öppna mig för folk. Det finns inte en enda människa som vet hela sanningen om mig och därför strävar jag efter just den människa som är mottaglig för den hemska sanningen. Jag har nyligen hittat en människa jag kan dela det mesta med, men även för henne utelämnar jag delar av mig själv jag inte törs lämna ut.

Hon fick mig att inse att jag är rädd för ensamheten. Jag är utåtriktad men antalet människor jag släpper inpå mitt liv kan jag räkna på min vänstra hands fingrar. Jag känner mig utmärglad och söndertyglad. Min svaghet ligger i att jag inte kan lita på människor. Dom jag verkligen gillar släpper jag in, medan resten skjuter jag ifrån mig. Därför är antalet människor jag verkligen gillar oerhört begränsat, och skulle jag känna att jag går miste om en av dom skulle tomheten knacka på dörren och kasta ut mig i det mörka höstvattnet. Jag behöver ingen bekräftelse från människor, bara från dom jag gillar mest. Kanske är det därför jag hela tiden vill hitta en människa att dela mig själv med, kanske är det därför jag strävar efter samhörighet och en människa jag törs blotta mig för utan att denne lägger benen på ryggen och försvinner in i intet.

Jag söker inte kärleken, jag strävar bara efter pusselbiten som återställer min helhet.

Aptiten är bortblåst. Letar förtvivlat efter något att värma mig om händerna med. Kylan tränger in på djupet och lämnar avgrundsdjupa ärr och missbildningar som för alltid kommer att bestå. Den letar sig uppåt, knottrar min hud och sprider sig i mitt blod likt en isblå vätska.

Jag känner snart inget annat än denna kyla. Jag smeker mina ärr och viskar att allting är bra. Jag gungar ängsligt fram och tillbaka likt en heroinmissbrukare och sluter mina ögon och drömmer mig bort till en varmare plats. Platsen är givetvis fiktiv och handlar inte om en varm sandstrand i Västindien, utan en omfamning vars ömhet värmer den kalla, isblåa vätskan inom mig.

Jag är kall och jag fryser. Men vad gör det? Smärtan är ändå obetydlig.

Förstår inte varför jag blir så glad över att du ringer. Jag blir lite puttinuttig och oskyldig. Du har förmågan att kasta om mitt humör på bara någon sekund. Rösten känns som sång mot örat. Problemen lättar, finner en tyngdlöshet och jag ramlar alltid ner med ett duns varje gång vi lägger på.

Vill jag känna såhär? Är det lämpligt? Jag vet att det är jag som får ta smällen i slutändan. Virar ytterligare ett varv av din kärlek runt mig och sniffar på den likt en scarf och kan enbart konstatera. – Ja, du luktar gott.

Jag vill inte göra mig fri. Jag vill krypa närmare. Jag grips av värmen, omtanken. Den gör mig sömnig, den gör mig trygg.

Klarblå himmel. Dess avsikt öppnar sig och sveper som en vinande vind igenom stadens gator. Vidundret gestaltas, vacker och så förstående. Smekningar av sammet och ömsesidiga leenden som berättar sagor om den ömma kärlekens ridderlighet. En ridderlighet från en svunnen tid. Nu återuppstånden i all sin ära, enbart för att samspråka med kärleken om den eviga samhörigheten.

Samhörighetens värme, tillit och ömhet. Speglar avsiktligt det underliga vidunder som ännu känns så främmande, men blott så bekant. Fattar ett hårt grepp och vägrar släppa. Verklighetens avtryck sjunker djupt ner för avgrunden och allt som återstår är du och jag. En smula blottad står jag inför dig och känner den utstrålande värmen från din hand som sakta men instinktivt rör vid mig. Jag sluter ögonen och vinkar hejdå till verkligheten och vägrar att lämna detta sinnestillstånd. Biter mig envist kvar och vägrar ge upphov för de fysiska lagar om tid och rum.

Jag vill stanna kvar i vidundrets närhet, låta den förbjudna ömheten skölja över mig med sin värme och känna dess läppar kyssa min kind och lovorda att detta är verkligheten.

Jag känner mig likgiltig.
Känslorna som förut fyllde mig bara rann av. Jag är trött på att behöva må dåligt pga dig och hela tiden känna mig som om att det hela tiden är dina villkor.

Slut på det.

Sandra är en tjej jag träffade på bussen mot Södertälje i mitten av juli då SJ ställde av tåget till Stockholm och hävdade att det inte kunde gå längre. Vi träffades utanför en länstrafikbuss mot Södertälje. Hon hade korta shorts och ett linne på sig. Mörkt hår och bruna ögon, solbränd som få.

Bussen var mer eller mindre full och jag satte mig bredvid henne. – Fullständigt blyg vågade jag inte ens fråga vart hon skulle. Vi satt typ och lutade oss mot varandra under bussfärden – Nästan, i alla fall.

Väl framme i Södertälje börjar vi prata då hon tänkte gå av vid Södertälje Syd och jag stoppar henne från att göra misstaget. Vi båda skulle till pendeln och vi sitter och pratar på den sista bussbiten till Södertälje hamn. Vi missar tåget med någon halvminut, eller ja, när vi tar sista trappsteget ser vi att tåget rullar iväg. – Vi stod i ytterligare en halvtimme och pratade.

Väl på tåget gick tiden nästan för snabbt. Jag skulle av vid Älvsjö, hon Centralen. Såg att hon lekte med mobilen och av ren impuls tog jag mobilen och lade in mitt nummer. En kram senare så skiljdes vi åt. Smsen mer eller mindre haglade under helgen fram tills på söndag morgon då hon åkte iväg på semester.

Sedan hon kom hem har det fortsatt. Vi blev tillräckligt nyfikna och bestämde oss för att träffas under fredagen. Såhär måndagen efter helgen så blickar jag tillbaka på våra promenader, solnedgångspicknick, twisterspelande, glassätande, mer promenader, fika, ankmatning, ja!…~ Trots allt hann vi med en hel del!

Hon har visat sig vara dryg, fördjävlig, intelligent, utmanande, charmig, söt, omtänksam och otroligt, otroligt mogen. Hon har även visat sig sårbar. Det är dock något med den där sarkastiska tonen hela tiden, den där djävulskapen som får mig att må bra. Hon djävlas och kastar spydigheter på mig titt som tätt och jag bara skrattar och tycker att hon är skitskön.

Jo, hon är nästan perfekt som så när att hon har pojkvän.~

Helgen tillbringade jag i Stockholm med pengar som inte fanns. DJ-utrustningen lånar jag ut för att få pengar.  Väntar även på pengar från Aisen.

Det tär mer och mer på mig när det känns som att hon lyckas ta mer och mer avstånd ifrån mig. Precis som hon säger, så vänder sig magen ut och in varje gång man läser en söt kommentar från henne som hon skrivit till någon annan. Varje gång jag går och lägger mig tänker jag på hur saker hade kunnat vara. Jag har fått ännu fler köttbullar i ryggen som jag hoppas Micke kan ta hand om.

Jag har ännu inte fått mina träningspoi, så jag har inte ett skit att göra förutom att fundera. – Och fundera har jag gjort i över ett halvår nu. Syster tror att jag är jättedeprimerad och vill skicka mig till psykolog. Morsan tror bara att jag är trött och farsan spekulerar som vanligt inte i något.

Min arbetskamrat i butiken i fyra veckor till har självutnämnd ADHD och snackar inte om något annat än att frakta en pooljävel på 600kg till Sverige från Polen.

Tack klagomur! Det var skönt att få ur sig, nya tag. Peppa peppa.

Två dagar kvar på jobbet tills far går på semester och jag får arbeta med Andreas. Hoppas de fyra veckorna går fort. I efterhand gick dock de tre veckorna jag jobbat nu väldigt fort, så jag antar att det omöjligt kan bli så farligt.

Sitter och hoppas att allt ska gå bra för Johanna och Malou ifall de ska sova i lägenheten inne i centrum i natt. Tror i och för sig att hon klarar det enkelt, dock så kanske ensamheten och tystnaden spökar lite. Hon säger att hon längtar efter att vara ensam – Något jag inte tror på. Den fröken gillar att ha folk omkring sig och känna samhörighet. Speciellt eftersom att munnen ofta kan gå i ett.

Hoppas att jag kan klämma de sista 600:- ur Aisen, då jag verkligen behöver köpa strumpor. *s* Har lyckats städa rummet idag. Ser nu att det kanske är dags att sätta upp hyllor på väggarna, som det var tänkt. Har faktiskt inte gjort ett skit med rummet. I-L-L-A.

Har börjat titta på hur mycket pengar det skulle kosta mig med körkort. Hoppas på att köra så pass mycket privat att jag inte behöver mer än fem lektioner, samt risk1 och risk2-kurserna för att ro hem det. 50% chans att jag hittat en FRÄSCH bil.

Är sjukt trött! Sova! Godnatt! <3

Skruvad helg, indeed.

Tåget mot Stockholm ställdes av i Vagnhärad och jag såg folk springa av tåget. Tog av mig lurarna och frågade en kille som var kvar i vagnen vad fan som hänt. ”Jag vet inte… Tågen stannar i alla fall här!” – Sa han.

Tydligen hade de varit tvungna att ställa av tåget i Vagnhärad på grund utav solvågor. Över 100 passagerare sprang av tåget för att knöka sig in i den enda ersättningsbussen som fanns på plats. Folk till Arlanda fick företräde, och jag gick mot en länstrafikbuss mot Södertälje istället.

Stod utanför och pratade med några människor som undrade hur lång tid det skulle ta, samt även en tjej (som jag trodde var) i min ålder. Gick på bussen, satte mig bredvid henne som jag pratade lite kort med och vi fortsatte prata. Solbränd, mörka ögon, långt, brun-svart hår över axlarna. Smal, relativt lång, bodde i Stockholm. Det fick jag ur henne under de 2(?) timmarna vi pratade. Vi lyckades nämligen missa pendeltåget med någon minut i Södertälje så vi fick stå där utanför och vänta. – Tror inte det gjorde oss så mycket.

Väl på pendeln utbytte vi nummer. – Tyckte hon var riktigt trevlig och det vore nästan synd att inte ha fortsatt kontakt. Dock så har hon åkt iväg till Rhodos idag så lär inte höra något från henne på ett tag.

I övrigt så har Sabina gjort slut med Henri och bor nu hos Micke. Umgicks med de två under helgen och har haft kul. Micke spöade mig skithårt i bordtennis på Wii, dock så blev det desto jämnare i svärdsfight! *le*

Lördagsnatten spenderades ute i Segersäng. – Summer Ritual 2010 var magiskt. Påminde jättemycket om förra årets Summer Ritual, möjligen lite bättre dekorerad och schysstare musik på detta års upplaga. Allt som saknades var Johanna. Minns hur vi stod längst fram förra året på Summer Ritual och larvade oss igenom att dansa allt från Leroy till… ja, något man kanske inte kan kalla dans!

Har även hjälpt Adde att köpa en DJ-mixer. På väg tillbaka så träffade vi en kille som påstod sig vara en av killarna ur Antiloop, satt och pratade med honom ett bra tag. :’D

Söndagen har jag mest spenderat igenom att sova. Fy helvete vad seg jag är. Summer Ritual var säkerligen den bästa festen på mycket länge och jag har nog aldrig dansat så hårt.

Saknar lillcharmtrollet. ):

Ska nog ta och sova nu. Jobb imorgon.

Fingertoppar som snuddar varandra i jakt på den eviga kärleken, tumlandes ner för en spiral av fundersamhet och förhoppningar. En spiral av virrvarr, mjuk som sammet utan återvändo till verkligheten. En längtan efter värmen och tryggheten. En trygghet vars omfamning tillintetgör allt mörker och tillgodoser törsten av tillhörighet. Den enda sanna tillhörigheten, vars betydelse återspeglar kärleken. En tillhörighet som ter sig vara kopplad till den inre värmen och dess helande kraft. En tillhörighet som frånkopplar den resterande omvärldens betydelse.

Bemötandet av djupa, mörka ögon fyller magen med bevingat hopp och bedövar viljan att tänka rationellt. Samhörigheten knackar på dörren, trots det förflutnas tunga besked. Samhörigheten som aldrig fick en chans att blomma ut i vardagens tristess vill nu göra sig påmind och jag välkomnar den. Jag välkomnar den precis som de känslor som gnagt mitt förflutna, ett förflutet jag aldrig kommer släppa. Även du är mitt förflutna, men kanske även nutid och framtid.

En framtid vars töcken ger sken av förändring. En, om inte flera viljor som sluter samman och väver sin egna historia. En historia med både dig och mig, dansandes under fullmånen den sena sommarkvällen och återspeglar vad verkligheten en gång var.

När en medmänniska, en vän, rent utav en stöttepelare begår ett misstag och trampar i klaveret är vi snabba på att fördöma. Vi vänder människan ryggen och anser att hon är ett patrask. Ett patrask vars vänskap inte längre betyder något. Vi avfärdar förklaringar och de psykologiska fakta vi har i hand och intalar oss själva och andra att människan bara är elak. Vi vrider tillbaka klockan miljontals varv för att gå tillbaka till medeltiden där allt var svart och vitt. Ont eller gott. Helhetsperspektiv och psykologisk förståelse, vad är det?

När människan sedan får tillbaka med samma mynt så är alla vänner så välmenande och förstående. ”Herregud, jag finns här för dig!” Hyckleriet går nästan att ta på. Forma som en boll och kasta det till grannen. Att en människa har utsatts för psykisk misshandel i ett förhållande i över sex månader i det tysta är inte kul att skvallra om, varpå vi väljer att ignorera det. En misshandel som gick ut på att utsätta sin partner för olika villkor, hejdlöst dricka sprit och på så sätt vara opålitlig då alkoholen försummar den sista droppen förstånd, umgås med andra tjejer under mystiska förhållanden, inte kunna meddela vart man befinner sig samt komma hem sent på morgonen utan någon förklaring till varför, samtidigt som vederbörande stöttepelare som en gång klampat i klaveret hakas fast till köket med ett koppel.

Att hennes pojkvän nu försökt inleda ett typ av sexuellt förhållande bakom hennes rygg gör så att hennes telefon går varm. ”Jag finns där för dig!”

Nej, det har ni inte gjort. En vän finns inte där då problemen tycks ”peaka”, utan en vän finns även där när problemen ligger på en jämn nivå längs med botten. Men det fattar inte folk.

Hoppas att du får upprättelse, respekt, ömhet, förståelse och kärlek, Sabina, för det här är fan äckligt.

Blir inget Göteborg på lördag. När en arrangör tror att man är en jävla välgörenhetsorganisation så går det fan för långt. Att sedan inte höra av sig på flera veckor och sedan göra det, för att tjafsa om en bagatell och neka överenskommelsen om ekonomiskt stöd ett par dagar innan festen känns som en kula i huvudet. Mos överallt, hjärnsubstans och grötröta. Nej tack!

Helgen var ovärd. Hade hellre stannat kvar i Falun, fast det vet jag att det hade inte gått. Lyckades få hjälp av SJ att sova över en natt i Falun. Fick mer tid med underbaraste finaste dotter och Johanna fick några fler chanser att kalla mig cp. Önskar vi kunde falla tillbaka i gamla spår på något vis. Känns dock som att vi nästan gör det ibland.

Tror inte att det enbart är hon själv som är förvirrad. Mina känslor flyger kors och tvärs. Kan ena stunden sitta och titta på henne och tvinga mig själv att inte impulshoppa till henne och hålla om henne, och sedan en stund senare känna mig mer neutral.

Kom hem till Adde i torsdagskväll. Som vanligt satt vi på hans balkong och reflekterade över våra liv. Är obeskrivligt glad över att ha tillbaka Adde som en nära vän. Vi skämtar och skrattar som förr i världen och är samtidigt väldigt seriösa och läcker ut våra emotionella känslor och får större perspektiv på dessa. I fredags försökte gaffelns pappa supa ner mig. ”En stänkare” var inte bara lite whiskey, utan åtminstone två-tre stycken stänkare. Svep senare och vingel till pendeltåget så mötte jag Adde som hade slutat jobba vid 10-tiden. Tillbaka till balkongen och vattenpipan!

Lördagen blev roadtrip till Nyköping, hämta nya kläder som inte luktade bebisspya (<3) och tillbaka till Stockholm för att åka hem till Annelie. Vad som hände på den festen utelämnar jag från bloggen. Aisen var där, han bad om ursäkt och jag antar att vi är tillbaka till det gamla vanliga. :s

Söndagsnatten bestod av att sova på Gaffelns soffa i hans vardagsrum, som var det kallaste rummet i hans hus. Adde låg seriöst halvnaken hemma hos någon han aldrig varit hos förut, bara fläkte ut sig i någons vardagsrum. I couldn’t help but giggle.

Söndagen bestod av att träffa Micke och Sabina. Sabina som nyss fått reda på massor om Henri behövde antagligen få prata ut, så då satt vi vid Observatorielunden och rökte mer vattenpipa. Micke bjöd även på buffé (oh crap, nu är jag skyldig honom mat igen! ) och fy helvete vad vårrullar är gott. ):

Dock så finns det inga vårrullar som slår dom som jag och Johanna hittade på Pong sommaren 2009. Damn. Ska fanemig gå dit någon dag, köpa buffé och enbart äta dessa vårrullar.

Ytterligare en seg dag på jobbet. Hade ungefär 30 ordrar att slå in. Varje order tar ungefär 30 sekunder och är en per kund. Det speglar lite hur aktiv butiken är. En kvart minuters jobb, ungefär. Resten ska bara slås ihjäl. Hoppas innerligt på att Johanna ber mig komma upp typ redan imorgon, på torsdag eller fredag så jag bland annat slipper sitta i butiken. I övrigt är jag väldigt ivrig över att få träffa dom igen. – Det skulle vara hur underbart som helst.

Min plastmormor var här idag och spred ”mindre behagliga nyheter”, som hon uttryckte det igår. Släktdrama deluxe på mammas sida av släkten. Alkohol, knivar, blod, badringer, ja, allt! Allt jag ser är psykisk ohälsa. Morsan är depressiv, plastmormor saknar minsta tillstymmelse till självkänsla och gör allt överdramatiskt för att stå i centrum. Min riktiga mormor hälsar på en gång om året och sen får det vara bra. Morfar, som var den enda vettiga människan förutom min morbror gick bort i våras. Det är en stor jävla soppa.

En klibbig ärtsoppa jag inte egentligen vill ha någon del av. Varför kunde jag bara inte bo i Falun långt bort från allt jävla skit jag inte orkar beblanda mig i?

Min lypsyl är nästan slut också. ): Det om något är ett problem.

Jag rustar upp inför utgången. Spänner åt min blöja riktigt hårt, ser till så att gummistövlarna är skinande rena och kollar mig i spegeln så att min nya, knypplade solhätta jag fått av farmor ser tillräckligt bra ut på mig. Jag vill ju inte att den skär sig mot mina ögon. Jag tar ett stadigt grepp om den sandnötta plastspaden i någon limegrön färg och sluter min hand runt dörrhandtaget, jag tar ett djupt andetag och trycker ner det i vanlig ordning.

Jag ska inte på maskerad. Jag ska ut i vårt civiliserade samhälle. I vårt kära rättvisesamhälle där vi kräver rättigheter, men lägger inte ner den minsta tanken på skyldigheter. Ett samhälle där vi fort dömer, fördömer och förkastar. En plats där förlåtelse och medkänsla sedan länge förlorat sin innebörd.

Vi fäktas med våra spadar på väg till våra destinationer. Skvätter sand på våra vänner, och lämnar lådan så fort den blir lite lerig. När lådan är som lerigast så är vi enbart ett fåtal som är kvar och leker. De som tidigare varit närmast, sitter nu inomhus och följer hela dramat ifrån det varma, behagliga vardagsrummet, tryggt bortom all sorg, förtvivlan, smärta och lidande.

Vi kan omöjligt mäta lidande, även om människor i vårt rättvisesamhälle tycks tro motsatsen. Det måste ligga kvar någon typ av gen sedan sandlådan där vi prompt hävdar att ”Micke slog mig först!” när vi suttit och bankat hans hjärnceller till ett obefintligt stadium med den limegröna spaden. Konservatism och gamla, förlegade moralvärderingar ligger kvar, medan vi själva envist proklamerar att vi lever i ett utvecklat, rättvist och liberalt samhälle.

Omgivningen tynger mig, människors rädsla för att ha fel, för att verka sårbara eller på något vis inte lyckas med något speglar mitt sargade medvetande. Att sedan leva i total förnekelse i en oas av smärta ger ett stort avtryck i vårt så kallade utvecklade samhälle.

Langa en extra spade, det lär behövas.